Om Thomas Müntzer’s person
Thomas Müntzer var en betydande personlighet – en allvarlig själasörjare och självrådig teolog som engagerade sig i sin tids stora rörelser. Hans predikningar lockade många människor, men han blev upprepade gånger fördriven, och han har förblivit kontroversiell ända in i vår tid. Efter demonisering och instrumentalisering var det inte förrän på 1900-talet som forskningen gradvis banade väg för en mer saklig bild av honom.
Han föddes omkring 1490 i Stolberg (i Harz), studerade i Leipzig och Frankfurt (am Oder) och kanske också i Wittenberg. Efter sin prästvigning i Halberstadts stift 1514 tjänstgjorde han i kyrko- och skoltjänster på flera platser mellan Braunschweig och Jüterbog och från 1520 i Zwickau. När han avskedades där på grund av ett påstått anstiftat upplopp ville han initiera en reformation av hela kristenheten med utgångspunkt från Prag. Men han fick ingen respons. Nu såg han sig själv som ”Guds tjänstvillige budbärare” tills han påsken 1523 antogs som predikant i kursachsiska Allstedt. Där spred han sin idé om reformationen – på kritiskt avstånd från Martin Luther – och praktiserade den i gudstjänsten.
När de sachsiska furstarna begränsade hans verksamhet lämnade han Allstedt i augusti 1524 och stannade i Mühlhausen till oktober då han blev utvisad därifrån. Han reste via Nürnberg och Basel till södra Schwarzwald, där bondekriget under tiden hade börjat. När han återvände till Mühlhausen i februari 1525 såg han i de upproriska bönderna ett Guds redskap som nu skulle åstadkomma ”förändringen av världen”. Med ett uppbåd från Mühlhausen drog Müntzer till Frankenhausen. Men upprorsmännen besegrades av de furstliga arméerna den 15 maj 1525. Müntzer tillfångatogs, förhördes i Heldrungen och avrättades den 27 maj i Mühlhausen.
Müntzer såg sig själv som en profet sänd av Gud och reformationen och bondekriget som en ”skördetid” där apokalyptiska förväntningar skulle infrias. Att återföra människor till den ”Guds ordning” som de hade avfallit från innebar en radikal omvandling av samhället. Under historiens gång har rörelser som var kritiska mot kyrkan och samhället använt sig av hans argument.
Prof. Dr. Günter Vogler
(Övers. av Johan Sobelius)
Nyare Lexikonartikel
Müntzer, Thomas, född omkring 1489 i Stolberg am Harz, avrättad 27 maj 1525 i Mühlhausen (Thüringen), Tyskland; Predikant och ledande deltagare i bondekriget 1525.
Ursprung, utbildning och förreformatoriskt arbete
Liksom Martin Luther kom Thomas Müntzer från ett grevskap i Harz, som dominerades av gruvindustrin. Familjenamnet, som har dokumenterats i Stolberg sedan 1400-talet, tillhörde främst den urbana överklassen och hade en yrkesmässig koppling till greven. Man har än så länge inte kunnat identifiera Müntzers föräldrar, och det finns inget märkbart inflytande av den sociala miljön på hans utveckling. Han gick troligen i skola i Quedlinburg, eftersom han skrevs in i början av vinterterminen 1506/07 som ”Thomas Munczer de Quedilburck” vid universitetet i Leipzig. Vid universitetet i Frankfurt an der Oder är han registrerad i början av vinterterminen 1512/13 som ”Thomas Müntczer Stolbergensis”. Det är inte mycket som är känt om studiernas längd och innehåll, inte heller om kontakter med lärare och medstudenter. Det finns inte heller några universitetsbevis för hans examen som Magister artium (först nämnd 1515) och Baccalaureus biblicus (först nämnd 1521). Förmodligen utövade han i Aschersleben och Halle med jämna mellanrum under sina universitetsstudier den vanliga tillfälliga sysselsättningen som latinskollärare. Efter sin prästvigning i stiftet Halberstadt fick han, av Braunschweigs stadsråd den 6 maj 1514 en lågavlönad altartjänst i S:t Michaelis kyrka. Det är möjligt att han i denna Hansastad undervisade privatelever från den uppstigande klassen av fjärrhandlare och hantverkare, som samlades runt Müntzer på jakt efter djupare bibelorienterad fromhet under inflytande av senmedeltida folkmystik. 1515/16 blev han prefekt för kvinnokommuniteten Frose nära Aschersleben. Här var han ansvarig för den lilla kontingenten av präster som också var verksamma här. Samtidigt undervisade han borgarklassens söner från bekantskapskretsen i Braunschweig. När man 1517 också diskuterade problemet med avlatsbrev som orsakats av Johann Tetzels verksamhet i Braunschweig, intog Müntzer en kritisk hållning till det redan före Luther. Det är osäkert om han sedan var tvungen att lämna Braunschweig och bege sig till Wittenberg för att få klarhet i avlatsfrågan.
Sann vapenbroder till reformatorerna i Wittenberg
Müntzers vistelse i Wittenberg sträckte sig från 1517 till 1519 med flera avbrott, till exempel en resa till Franken. I Wittenberg ägnade han sig åt humanistiska och teologiska studier. Han anslöt sig till den tidiga reformationsrörelsen och kom i kontakt med dess representanter. Påsken 1519 vikarierade han i Jüterbog för den på platsen annars verksamme predikanten Franz Günther, som hade hamnat i konflikt med de lokala franciskanerna. Müntzers engagerade och tidiga reformationskritik av kyrkan skärpte denna konflikt, vann Luthers stöd och blev ett förspel till Leipzigdisputationen. Ansatser till en personlig kallelse att missionera ger sig först till känna efter att han hade accepterat positionen som biktfader i cistercienserklostret Beuditz nära Weißenfels 1519. Här fanns också tid för honom att bedriva intensiva studier av antika författare, kyrkofäderna, särskilt Augustinus, den tidiga kyrkans historia, men också handlingarna från reformkoncilierna i Konstanz och Basel.
På Luthers rekommendation i maj 1520 tillträdde Müntzer ett längre vikariat som predikant för den humanistiska reformatorn Johann Egranus i Mariakyrkan i Zwickau, en stad som var ett viktigt ekonomiskt och kulturellt centrum. Müntzer kände att detta vikariat kallade honom till en obeveklig reformatorisk förkunnelse. Redan hans första predikan orsakade en konflikt med de inflytelserika lokala franciskanerna, som måste dämpas med hjälp av rådet i staden och den kurfurstliga tjänstemannen. Efter Egranus återkomst fick Müntzer den lediga tjänsten som predikant vid den andra stadskyrkan S:t Katharina. Det fanns inga väsentliga sociala skillnader mellan de två församlingarna. I motsats till Egranus, som präglats av Erasmus av Rotterdams uppfattning om reformationen, förkunnade Müntzer utifrån den apostoliska tidsålderns perspektiv med en genom den Helige Andens ledning erfarenhetsbaserad trosvisshet. Ledd av vävaren Nikolaus Storch samlades en lekmannakrets runt honom med ett slags reformationsväckelsefromhet, med kritik av barndopet och med apokalyptiska förväntningar. Egranus och hans anhängare, å andra sidan, representerade en mer traditionell reformkristendom. Församlingen kring Müntzer ställde Egranus och hans anhängare vid skampålen, anklagade dem för att bara vara skenbara anhängare av reformationen och att de innerst inne vägrade ta emot det nya evangeliet. Därmed polariserades kontroversen. Den 16 april 1521 avskedades Müntzer av stadens råd, och de spänningar som orsakades av denna första kontrovers bland reformationens anhängare minskade för tillfället.
Obruten och starkt trosviss om att vara sänd att missionera lämnade Müntzer Zwickau och reste till Böhmen, där han sedan tidigare föreställt sig att han skulle finna bättre kristna. Såsom Guds profetiske tjänare ville han, med tanke på den nära förestående Domen, med den apostoliska tiden som förebild vinna böhmarna för en renad kyrka. Till att börja med betraktades han i Prags universitetskretsar uppenbarligen som en representant för Wittenbergreformationen. I ett brev från november 1521 som han producerade i en latinsk, två tyska och en tjeckisk version gav han uttryck för sin skärpta antiklerikala polemik och för huvudpunkterna i sin förkunnelse: lärjungaskap, levande erfarenhet av Gud och återställande av den ursprungliga skapelseordningen. Han fick endast begränsat gehör, sattes under övervakning och tvingades lämna landet före årets slut. Fram till slutet av 1522 finns det endast spår av Müntzers försök att hitta arbete och en ny utgångspunkt för sitt missionsuppdrag. I slutet av 1522 och början av 1523 fick han en tjänst som kaplan vid klostret för cisterciensernunnor i Glaucha nära Halle, som han var tvungen att lämna efter tre månader.
Att före den annalkande domen skapa en församling av de utvalda
Påsken 1523 kunde Müntzer överta pastoratet i Neustadtkyrkan i den kursachsiska enklaven Allstedt och genast ägna sig åt förnyelsen av gudstjänsten. Han översatte ordningen för en tysk mässa från det latinska missalet och ordningen för tyska veckogudstjänster från de traditionella tidebönerna och indelade kyrkoårets gudstjänster i fem olika tidsperioder. Troligen förberedde han under 1523 dessa tyska gudstjänster (de första som kom i bruk) för tryck med Nikolaus Wiedemar i Eilenburg. Han etablerade sig snabbt i Allstedt, gifte sig med den tidigare nunnan Ottilie von Gersen och åtog sig att omvandla Neustadtkyrkan i Allstedt till de utvaldas församling. Hans försök att förnya kontakten med Luther gick om intet, men han förnyade sin förbindelse med Andreas Karlstadt.
Ganska snart visade sig hans gudstjänster i Allstedt vara mycket attraktiva såväl för stadens egna invånare som för dem som var hemmahörande i omkringliggande landområden vars härskare emellertid motsatte sig reformationsarbetet, särskilt sedan dessa sachsiska furstar fått förnyat Worms-mandat av det kejserliga styret i maj 1523. Det var förmodligen mot denna bakgrund som Müntzer skrev sin första tryckta skrift, ”Ett öppet brev till sina kära bröder i Stolberg som högtidligt varnar dem för att undvika oförsvarligt uppror” (1523). Han betonade att Kristi återkomst förutsätter den sanna tron, som ska erhållas från de utvalda.
I september 1523 kom Müntzer i öppen konflikt med greve Ernst von Mansfeld av Heldrungen, efter det att greven upprepade gånger förbjudit sina undersåtar att delta i den ”kätterska” gudstjänsten i Allstedt, och Müntzer förklarat honom som evangeliets fiende. När kurfursten av Sachsen blev inblandad rättfärdigade Müntzer sig med sitt gudomligt tilldelade predikouppdrag och furstarnas plikt att ge skydd, eftersom deras ämbete var underordnat Guds dom. Han publicerade tillsammans med Wiedemar sin ”Ordning för det tyska kyrkoämbetet i Allstedt” (1523), en förklaring av hans ordning för mässan, dopet, äktenskapet, nattvarden för de sjuka och begravningen. I Allstedt fortsatte Müntzer att döpa barn, även om han betonade faddrarnas ansvar att sörja för utbildningen i de mogna barnens tro. Det är osäkert om Müntzers korta PM om en årlig dopceremoni och uppskjutandet av dopet till sex eller sju års ålder härrör från Allstedt-tiden. Förmodligen löstes konflikten angående Müntzers reform av gudstjänsten och hans förkunnelse under ett uppehåll av kurfurst Fredrik och hans följe den 4 – 14 november 1523 på Allstedt slott då de var på väg till riksdagen i Nürnberg. Möjligen publicerades vid detta tillfälle den kritiska avhandlingen ”Protest eller proposition av Thomas Müntzer från Stolberg i Harzberget, nu pastor i Allstedt, om hans läror, som börjar med sann kristen tro och dop” (1523). I efterdyningarna av de ”doktrinära diskussionerna” på slottet kan Müntzer ha publicerat sin sista lilla skrift: ”Om den uppdiktade tron” (1523). Han krävde att den uppdiktade tron måste ersättas av den sanna, som endast kan erhållas i Kristi lärjungeskap.
På våren 1524 ingrep de ernestinska överheterna igen. Müntzers anhängare hade bränt ner fältkapellet Mallerbach, som tillhörde det närliggande Naundorf-klostret, och abbedissan krävde att förövarna skulle straffas. Under lång tid kunde rådet i Allstedt och förmannen på slottet, Hans Zeiss, fördröja en utredning. Det var först i juni som en medlem av rådet arresterades efter påtryckningar från hertig Johan. De utifrån kommande gudstjänstfirarna utsattes alltmer för repressalier från sina respektive överheter, och även de som hade flytt till Allstedt fick räkna med att kunna utlämnas. Invånarna i Allstedt ville försvara sig mot yttre inblandningar. Vid den tiden försökte Müntzer stoppa denna upptrappning av våldet genom att vinna överheten till att försvara de utvalda. Den 13 juli höll han en predikan om profeten Daniel (Dan 2) på slottet inför hertig Johan och hans följe – om världsimperiernas fall, Kristi herraväldes uppkomst och den roll som förväntades av överheten i denna övergång. Denna anmärkningsvärda predikan trycktes omedelbart av den Allstedtska tryckpressen som Müntzer hade låtit upprätta efter stängningen av tryckeriet i Eilenburg. Redan sommaren 1523 hade Müntzer organiserat sina anhängare i ett hemligt förbund för ömsesidigt skydd; och nu i den nuvarande spända situationen den 24 juli gav han detta förbund en offentlig form, släppte in utomstående och åtog sig att sprida det till andra platser (till exempel Orlamünde). Luther svarade med sitt ”Brev till furstarna av Sachsen om den upproriska anden” (1524), där han krävde utvisning av den häftige predikanten. Vid en utfrågning i fursteresidenset i Weimar, som Müntzer, staden Allstedts råd och slottsförmanen Zeiß underkastades i slutet av juli och början av augusti 1524, uppmanades Müntzer att upplösa sitt förbund och avskeda sin boktryckare. Efter ett fåfängt försök att vinna rådet och slottsförmannen till sin sida lämnade Müntzer Allstedt natten till den 8 augusti. Från mitten av augusti åtog han sig tillsammans med den tidigare cisterciensermunken Heinrich Pfeiffer att bygga upp en församling av de utvalda på grundval av reformationsrörelsen i den fria kejserliga staden Mühlhausen. Elva artiklar, skrivna antingen av Müntzer eller med hans deltagande, krävde ett nytt stadsråd för staden Mühlhausen. Troligen i samband med den skärpta konflikten med stadsstyrelsen grundades vid denna tid ett ”Guds eviga förbund”, som organiserades militärt. Men med hjälp av en kontingent från landområdet kunde stadens råd utvisa Müntzer och Pfeiffer i början av oktober.
Müntzers ”Protest” och ”Om den falska tron” kom i händerna på proto-anabaptisterna kring Konrad Grebel i Zürich. Och genom Hans Hujuff från Halle, en av deras nära medarbetare, fick de ytterligare information om Müntzers verksamhet i Allstedt. I början av september skrev Grebel å sin grupps vägnar till Müntzer, som han kallade sin ”broder i Kristus”, i syfte att inleda en ”framtida ömsesidig diskussion” med honom. De fann likheter i hans författarskap, liksom de gjorde med andra kritiker av det traditionella barndopet, framför allt Andreas Karlstadt och Jakob Strauß. Brevet betonade den sanna tro som uppnåtts i lidande lärjungaskap, kritik av barndop, fördömande av de halvhjärtade reformatorerna och rening av kyrkan enligt apostoliska kriterier. Det tvekade dock inte att uttrycka reservationer mot Müntzers idéer om liturgins giltighet och hans beredvillighet att använda våld för att genomföra reformationen. Ändå låg tonvikten på sökandet efter en diskussionspartner snarare än på kritik av Müntzer som en radikal reformator. Brevet nådde förmodligen aldrig Müntzer, eftersom han redan hade lämnat Allstedt, så den efterfrågade diskussion kom aldrig att äga rum.
Förhoppning om att upprorsmännen är ett redskap för Guds dom
Efter sin förvisning från Mühlhausen finner vi därefter spår av Müntzer först i Nürnberg. Den i oktober och genom Hans Huts försorg tryckta och reviderade Allstedt-skriften ”Den otrogna världens falska tro angående frälsningen“ (1524) konfiskerades av stadens råd, liksom den i december genom hans egen försorg tryckta uppgörelse med Luther – ”Det högst angelägna försvarstalet och svaret till det oinspirerade och veka köttet i Wittenberg” (1524). Müntzer framträdde inte offentligt vare sig i Nürnberg eller vid sitt efterföljande möte med Baselreformatorn Oekolampad. Ett möte med Zürichs proto-anabaptister är inte belagt, men ett besök hos Balthasar Hubmaier i Waldshut är tänkbart. För bondeupprorsrörelsen i Klettgau kan Müntzer ha skrivit ”Artikel om hur man ska härska”. Förmodligen såg han det upproriska folket såsom det Guds redskap för Domen, vilket den traditionella överheten vägrat att vara. I februari 1525 återvände han till Mühlhausen, tog över prästtjänsten i Mariakyrkan och började skapa en församling av de utvalda i väntan på den förestående gudomliga domen. Enligt specifikationen i de elva artiklarna valdes ett nytt ”Evigt råd”. När de upproriska aktiviteterna spred sig till Thüringen i slutet av april såg Müntzer detta som ett beslut av Gud att avskaffa den hittillsvarande överheten och att initiera separationen av de utvalda från de gudlösa. Han uppmanade nu de tidigare förbundsmedlemmarna från Allstedt och alla som var villiga att tro, att delta i upproret enligt Guds vilja. Efter en kort militärkampanj på Eichsfeld gick han till Frankenhausen med hälften av Mühlhausen-kontingenten som svar på den brådskande begäran om hjälp från de män, som samlades där från hela Thüringen. Där förväntades den avgörande striden med den framryckande hessiska-saxiska furstearmén (bondekriget). Efter en skärmytsling dagen innan träffades motståndarna den 15 maj. Stridens gång kan inte helt klargöras, men nästan utan motstånd nedkämpades de flesta motståndsmännen. Müntzer flydde, men fångades och fängslades på Heldrungens slott. Efter ett förhör avrättades han tillsammans med Heinrich Pfeiffer i furstelägret framför Mühlhausens stadsmur, efter det att han först hade uppmanat folket i Mühlhausen att ge upp kampen. Han utpekade motståndsmännens girighet som orsaken till nederlaget, och han förstod sin död som ett försoningsoffer för folkets olydnad mot Guds vilja. Men han ifrågasatte inte sitt eget gudomliga uppdrag.
Reformationsteologi med personlig stil
De teologiska konturerna av Müntzers självförståelse av sin kallelse är svåra att fastställa med klarhet. Som akademiskt utbildad reformationsteolog respekterade han den medeltida kyrkans konfessionella tradition (t.ex. treenighetsläran) men med sina personliga betoningar. I centrum för hans förkunnelse stod strävan att avslöja den ”uppdiktade” tron. Han ville klargöra den oumbärliga, smärtfyllda vägen för varje människa som i sann tro går i Kristi efterföljd, förkunna gudomlig dom och åta sig att återställa Guds ursprungliga ordning med Guds herravälde över människor och mänskligt herravälde över de skapade varelserna. I sin argumentation fokuserade Müntzer på Bibeln, som han förstod som en enhet – på samma sätt som man gjort i den tidiga kyrkans tradition. Sammantaget spelade den apostoliska eran en starkare normativ roll för honom än för de flesta teologer under reformationen. I sin beskrivning av frälsningsprocessen använde han den senmedeltida mystikens föreställningar och uttryck. I sina uttalanden om den kommande domen och om framtiden hämtade han element från den apokalyptiska traditionen. Müntzer kombinerade dessa traditionella element, så att han kopplade idéer om helande hos individer med gestaltningen av världens ordning med tanke på den annalkande Domen. Fruktan för den ogudaktiga överheten (”skapade varelser”) eliminerades genom gudsfruktan, och däri rotades kallelsen att beslutsamt motsätta sig de ordningar som upprätthölls på grund av fruktan för den ogudaktiga överheten.
Historisk påverkan
Müntzers betoning av den upplevda tron, hans kritik av det traditionella dopet och ståndssamhället, hans orientering mot apostlarnas tidevarv etcetera togs tidigt upp där en alternativ förståelse av tron kom till sin rätt, det vill säga där en annan uppfattning om tron än den lutherska eller zwinglianska reformationen kom i förgrunden. Med en ändrad titel och under pseudonymen Christian Hitz från Salzburg publicerades hans ”Skrift mot den uppdiktade tron” 1526 i Augsburg. Kopior cirkulerade fortfarande bland anabaptister 1531. Spiritualister som Sebastian Franck och Valentin Weigel var bekanta med Müntzers skrifter, likaså Nürnberg-anabaptisten Hans Denck. Senare arbetade Gottfried Arnold för ett förnyat mottagande av Müntzers skrifter, dock ej utan förbehåll. Müntzers deltagande i bondekriget hölls färskt i senare generationers minne, framför allt genom polemiska skrifter med ursprung i Wittenberg, så att han in i 1900-talet sågs som den arketypiska rebellen och fanatikern. Idén om en nära koppling av Müntzer med den anabaptistiska rörelsen, som också kvarstod in i det tjugonde århundradet, var framför allt inte baserad på Grebel-brevet, som först blev känt under 1700-talet. Snarare baserades denna uppfattning (och den relaterade uppfattningen om en koppling mellan Müntzer och det anabaptistiska riket i Münster) framför allt på Philip Melanchthons idé att anabaptism uppstod bland Zwickau-profeterna (Müntzer ansågs vara en lärjunge till Nikolaus Storch), liksom presentationen av anabaptisterna i Heinrich Bullingers skrifter. Nyare forskning har bekräftat ett inflytande från Müntzer på centrala och sydtyska anabaptister, överförda framför allt genom Hans Hut, som av Gottfried Seebaß korrekt angavs vara en av Müntzers arvingar.
Med sitt inflytande på den protestantiska gudsdyrkans historia, på fromheten i att följa Kristus och på utvecklingen av auktoritetskritiken och motståndsläran kan Thomas Müntzer tillskrivas en övergripande historisk betydelse.
Källor
Thomas Müntzer. Schriften und Briefe. Kritische Gesamtausgabe, unter Mitwirkung von Paul Kirn hg. von Günther Franz, Gütersloh 1968. – Thomas-Müntzer-Ausgabe. Kritische Gesamtausgabe, hg. von Helmar Junghans, Bd. 2: Briefwechsel, bearb. von Siegfried Bräuer und Manfred Kobuch, Leipzig 2010; Bd. 3: Quellen zu Thomas Müntzer, bearb. von Wieland Held und Siegfried Hoyer, Leipzig 2004. – The Collected Works of Thomas Müntzer, hg. und übersetzt von Peter Matheson, Edinburgh 1988.
Litteratur
Marion Dammaschke und Günter Vogler, Thomas-Müntzer-Bibliographie (1519-2012), Baden-Baden 2013. – Gottfried Seebaß, Art. Thomas Müntzer, in: Theologische Realenzyklopädie 23, Berlin 1994, 414-436 (Lit.). – Max Steinmetz, Das Müntzerbild von Martin Luther bis Friedrich Engels, Berlin 1971. – Ingo Warnke, Wörterbuch zu Thomas Müntzers deutschen Schriften und Briefen, Tübingen 1993. – Carl Hinrichs, Luther und Müntzer. Ihre Auseinandersetzung über Obrigkeit und Widerstandsrecht. Berlin 1952. – Manfred Bensing, Thomas Müntzer und der Thüringer Aufstand 1525, Berlin 1966. – Hans-Jürgen Goertz, Innere und äußere Ordnung in der Theologie Thomas Müntzers, Leiden 1967. – Walter Elliger Thomas Müntzer. Leben und Werk. 3. Aufl., Göttingen 1976. – Reinhard Schwarz, Die apokalyptische Theologie Thomas Müntzers und der Taboriten, Berlin 1977. – James M. Stayer und Werner O. Packull (Hg.), The Anabaptists and Thomas Müntzer, Dubuque, Iowa, 1980. – Max Steinmetz, Thomas Müntzers Weg nach Allstedt, Berlin 1988. – Ulrich Bubenheimer, Thomas Müntzer. Herkunft und Bildung. Leiden 1989. – Siegfried Bräuer und Helmar Junghans (Hg.), Der Theologe Thomas Müntzer. Untersuchungen zu seiner Entwicklung und Lehre. Berlin und Göttingen 1989. – Hans-Jürgen Goertz, Thomas Müntzer. Mystiker, Apokalyptiker, Revolutionär. München 1989 (engl. und jap.). – Günter Vogler. Thomas Müntzer, Berlin 1989. – Tom Scott, Thomas Müntzer. Theology and Revolution in the German Reformation. Houndmills und London 1989. – Abraham Friesen, Thomas Muentzer, a Destroyer of the Godless. The Making of a Sixteenth Century Religious Revolutionary. Berkeley, Los Angeles und Oxford 1990. – Siegfried Bräuer, Spottgedichte, Träume und Polemik in den frühen Jahren der Reformation, hg. von Hans-Jürgen Goertz und Eike Wolgast, Leipzig 2000. – Gottfried Seebaß, Müntzers Erbe. Werk, Leben und Theologie des Hans Hut. Gütersloh 2002. – Günter Vogler, Thomas Müntzer und die Gesellschaft seiner Zeit, Mühlhausen 2003. – Günter Vogler (Hg.), Bauernkrieg zwischen Harz und Thüringer Wald, Stuttgart 2008.
Siegfried Bräuer
(Övers. av Johan Sobelius)
Aus: Mennonitisches Lexikon, Bd. 5, Teil 1, hg. von Hans-Jürgen Goertz, 2010 (www.mennlex.de)